Själv har jag inte bestämt mig, men tror inte att jag satsar på något överdådigt, sannolikt bara en liten högtidsstund på egen hand med skivspelaren. Vinylskivans dag är ju som gjord för en stunds nostalgi, med lite behagligt knaster.
Det är lätt att sakna vinylskivorna. Jodå, även jag älskar att kasta mig ut i ett oändligt Spotify-universum, men kan längta efter den fysiska delen av upplevelsen. Den där lite högtidliga känslan efter att ha köpt en LP och hålla ett stort härligt omslag framför sig, kanske utvikbart, kanske med texterna inuti fodralet.
Jag kan också sakna A- och B-sidan på en LP-skiva. Det var en konstart i sig att lägga låtarna i rätt ordning, att skapa ett perfekt album. Det gällde att ha ett riktigt starkt öppningsspår, men också att ha en slagkraftig start på B-sidan för att få lyssna att överhuvudtaget vända på skivan. Det där är något som försvunnit. Nuförtiden, särskilt som även cd-skivan numera sjunger på sista versen, så verkar få artister ha ett albumtänk. Låtar har istället blivit en förbrukningsvara genom de digitala musikjättarna, man vill komma med på spellistorna.
Själv har jag, som nämndes, skivspelaren kvar. Den finns i gillestugan och används fortfarande varje vecka. Det känns till och med okej att gå ner i den intilliggande tvättstugan och sortera strumpor och vika tröjor efter att man lagt på någon gammal favoritplatta.
Varje vecka plockar jag ut en LP och placerar den på en hylla i vardagsrummet. Nu på lördag kommer denna ritual att utföras med extra omsorg. Det är ju bara Vinylskivans dag en gång om året.
mats.bengtsson@mvt.se