Det är dags att summera säsongen.
Den som jag gärna tillbringar på välklippta gräsytor modell större.
Att vandra fyra timmar på en golfbana skänker så ofantligt mycket mer än bra vardagsmotion.
Här är chansen stor att man möter man människor som man aldrig träffat på tidigare i livet.
Kul, spännande och allt som oftast mycket trevligt.
Jag betraktar mitt gäng, vi som gärna spelar med varandra, som dåtiden.
Åtminstone jag själv som sakta, men ändå med viss säkerhet, är på god väg mot 60 jämt.
Polarna är några år yngre, men samtliga har passerat 50 (en fyllde tidigare i år så honom är det kanske bäst att räkna bort från den skaran).
Vi gillar att lira tillsammans.
Stämningen är - allt som oftast - väldigt hjärtlig.
Men "vinnarskallar" kan förstås tjura till någon minut eller två.
Det hör liksom till.
Och det stör inte det minsta.
Hade förmånen att gå ett varv med två av Landeryds stjärnor, Gabriel Axell och Andreas Andersson, inför Nordeatävlingen på hemmaklubben.
De här grabbarna är nutiden och vet hur golf ska liras.
Hur häftig som helst att knalla runt och se hur de hanterar alla de svårigheter som vi alla ställs inför under en 18-hålsslinga.
Där lärde jag mig en hel del.
För någon vecka sedan gick jag nio hål med framtiden.
Hade bokat tid med tre låghandicappare men inte en aning om vilka de var.
Jag föreställde mig tre grabbar i 35-årsåldern på första tee, men döm om min förvåning när jag kom fram och fick se en trio pojkar stå och värma upp på ett lekfullt sätt.
En var 12, en var 13 och en var 14, visade det sig.
"Vill ni ha med en gammal farbror i bollen" log jag.
"Jajamän, inga problem", blev svaret.
Rundan innehöll många bra slag och många skratt.
Ett härligt minne för lång tid framöver.