Saker inträffar. Runt om i världen, exakt hela tiden. Vi kan i regel inte styra över dem, oavsett dess innebörd och dess positiva eller negativa påverkan på människors liv.
En del händelser drabbar många. En del drabbar bara någon. Varje människa har sin tragedi men också sitt livs bästa dag.
Saker som inträffar påverkar våra känslor. Vi blir glada, förbannade, rädda, ledsna, överraskade, besvikna, rörda, överlyckliga. Vad som än händer berör det oss känslomässigt. Det ger på något vis ett avtryck inom oss. Men det ger oss också livserfarenhet. Oförutsägbara händelser öppnar upp eller stänger dörrar som gör att vi ser livet på ett annat sätt. Vi lär oss alltid något av det som händer runt omkring oss.
Det inträffade gör att varje människa har sin historia att berätta. Lika många människor som det finns i världen, lika många sagor finns det att lyssna till. Mångas historier påminner om andras, men allas är unika. Tänk om man kunde samla allas historier i en bok. Den skulle bli oändligt tjock, men otroligt intressant och lärorik. Antagligen skulle även den uppbringa känslor, både glädjande och ilskna, besvikna och ledsna.
Men någon sådan bok finns inte och kommer aldrig att finnas. Däremot kan vi läsa kapitel ur den tack vare journalistiken.
Journalistik handlar inte bara om att bevaka kommuner och landsting, granska politiker och företag. I grund och botten handlar det om människor. Människors agerande, beslut och öden. Allt människor gör påverkar vårt samhälle och därmed journalistiken. Lika viktigt som det är för en tidning att uppfylla sitt demokratiska ansvar, lika viktigt är det att belysa och uppmärksamma livsöden, stora som små.
Du har en historia att berätta. Jag har också en. Förmodligen ser de väldigt olika ut, men påminner mycket om varandra.
Jag vill se människan. Därför blev jag journalist.