Solen behagade skina så som den har gjort mången dag den här hösten. Vattnet behagade glittra och det var de en av de allra sista dagarna i september. En av de allra yttersta dagarna i månaden. Nu drog fågelsträcken trumpetande förbi där ovanför våra huvuden. Tranor var det. Så många. Och både vackert och lite ösligt och vemodigt var det allt på samma gång.
Även helgen innan hade det varit sol. Då satt vi på samma bergsknalle och sade oss; att det nog var dags för säsongens sista dopp. Att visserligen var det kallt i vattnet, men att vi skulle ångra oss sedan i vinter, om vi inte passade på.
"Det här kan nog vara den allra sista riktigt stilla och soliga dagen!"
Sedan kom hägern och tog avsked den också. Gjorde en lov ovanför för oss och gled vidare bort över gran och fur. Lommarna syntes inte alls till. Ljungen var så gott som utblommad. Några lingon lyste röda.
Man vadade ut några försiktiga steg, efter att man förvissat sig om att snoken inte låg på sin vanliga plats, mellan stenarna, och blev störd.
Det värkte till i den där tån som det alltid plägar värka i när vattnet är kallt.
Det var en vindstilla dag. Vattenytan låg välspänd i viken.
"Friskt vågat", skrek lillasyster och slängde sig med ryggen före ut mot den mörka sjön.
Vattnet kändes tungt och styvt. Det var nästan om om det skrynklade ihop sig omkring kroppen där ytspänningen väl var bruten. En reva bildades i stillheten.
"Det finns ju faktiskt de som vinterbadar", meddelande hon sedan i det att en strark och triumferande lyckokänsla genomfor hennes ansikte.
Nåväl. Det blev som sagt soligt helgen därpå också. Och proceduren fick upprepas. Och i skrivande stund visar väderprognosen att det nog kan bli lite sol nu till helgen också.
Så passa på. Ha en härlig dag!