Språk är en flyktig varelse. Den klättrar, växer, försvinner och dyker upp igen fast då i helt annan form. Inte konstigt att alla verkar bilda sina egna uppfattningar av fenomenet. Mellan varje människa och språket finns en unik relation som går att skymta i dialekter, i takt, tempus, vokabulär. Själv har jag en förkärlek till kommatecknet, jag använder det nog lite, lite, för ofta.
Enligt vissa. Enligt andra är det vackert. Enligt någon är det ett brott mot mänskligheten. Det här med grammatikhets är något jag aldrig förstått mig på. Ingenting, förutom möjligen flyktingkrisen och fotboll, väcker lika starka känslor hos svenska folket som alla våra språkregler. De och dem, var och vart. Ungdomens satans förkortningar. Någonstans i folksjälen finns det inpräntat; grunden till lyckad kommunikation ligger i att hänga upp sig på totalt meningslösa detaljer.
Kanske handlar det om trygghet. Vad några fossiler bestämde för 200 år sedan måste väl fungera lika bra idag. Som ljuset från stjärnor, grammatiken verkar finnas där men är egentligen bara en fördröjd effekt av något som inte längre är relevant. Kanske handlar det om lite för mycket fritid. Att kunna lägga energi på den som skriver dem på fel plats skvallrar om en ganska problemfri vardag.
Lite konstigt skrivet av mig som journalist, jag vet. Mitt jobb går ut på att göra mig förstådd. Följer jag inte tråkiga, dammiga regler vore jag besvärlig. Inte för att jag hade blivit omöjlig att förstå, utan för att redaktionens inkorgen hade fyllts till bredden med klagomål.