Vissa dagar skulle jag vilja packa ihop allt jag har i huset och bära ut det. Jag skulle slänga det allra mesta. Sedan skulle jag bara ta in det som jag absolut behöver. Det som är nödvändigt. Det som verkligen har en stor betydelse för mig.
De här dagarna är allt i mitt hus skamfilat och lortigt.
Allt är dammigt.
För att inte tala om allt det jag har i uthuset.
Jag vill inte ha kvar låda på låda med gamla minnen.
Gamla brev och vykort och dagböcker och vad ska man med allting till.
Jag drunknar snart.
Och skulle jag väl komma så långt att jag verkligen börjar röja i röran så vet jag ju att jag fastnar i sörjan.
Ja, i sörjan. För något slags svårbestämt vemod är det allt som greppar tag i en där då och rena känsloträsket är det och stundtals är det berg- och dalbana med. Vad mormor skrev till mig då jag flyttat till Sverige eller lillasyster som verkligen var liten då och sedan i nästa låda sonens tidigaste barnteckningar. Det är bara så rörande.
Så man tappar greppet alldeles.
Sittande där blir jag. I soffan innan jag ens gjort något försök att rensa upp.
Och särskilt mycket blir det ju inte gjort då.
Dessutom har jag ingenting att ta på mig och mitt hår är elektriskt.
Veckan därpå kan jag sitta i samma soffa i vardagsrummet med en liten lampa tänd i fönstersmygen i kvällningen. Lampan lyser upp alla varma färger som jag omgärdar mig med. Vad bra jag har det. Vad nöjd jag är med det jag har. Med det jag är. Vilken skön stämning det är hemma hos mig. Vad ombonat.
Det kallas visst hormoner. Hej och hå.