Det besynnerliga är att det består av hår som är sammanpressat. Där kan man verkligen tala om att ha en fyllig frisyr. Hornet sitter inte heller fast annat än i huden på djuret. På tal om hår alltså.
Allt hår som sitter fast finner jag helt okej. I noshörningens fall är det rent bedrövligt med alla som kapar deras nosprydnader för att det försiggår en helt sjuk handel med dessa extremiteter. Inte bara att man monterar bort hornet, man avlivar dessutom det ståtliga djuret. Är verkligen människan skapelsens krona? Kan man undra när sådant händer ideligen.
Hår som sitter fast är helt okej således. Däremot finner jag hårstrån som ligger och dräller – i handfat, på kläder, i mat – är mycket motbjudande. Det är ju ändå bara lite keratin som har lossnat, men ändå, jag har någon slags aversion mot sådant. Även om det är mitt eget. Alltså att man kan gissa att det är ens eget. För säker kan man ju aldrig vara.
Nu ska man vara glad och tacksam för det hår som sitter kvar. Vi män har ju en tendens att, så att säga, tappa frisyren när vi blir lite till åren. Har kollat upp det där och det lär hänga på mamma. Som så mycket annat. Vi söner ärver tydligen mammas gener när det gäller håret så ska man kolla framöver hur det blir med hårlossningen gäller det att studera eventuell morbrors huvudbehåring. För min del hänger håret med än så länge. Tack mamma!
Men det är ju inte bara på huvudet som det växer. Nuförtiden verkar behårighetsgenen fått fnatt. Det kryper fram växtlighet lite varstans. Mycket irriterande. Vad tänkte naturen med det egentligen? Att man skulle klara sig utan öronmuffar? Att näsan framöver skulle hålla sig varm och go – inuti!? Att man behövde en varm fäll på ålderns höst – på axlarna!? Men de glesa strån som förekommer lär inte värma en vinter. Ingen fleece direkt. Bara irriterande. Och väldigt konstigt tänkt av Moder Natur.