Inte för att det var 1860-tal utan snarare att den fanns kvar i mitt 1960-tal. Den fanns där och jag kunde få den för ingen använde en sådan relik längre. Då hade nämligen Instamatic-modellerna av kameror kommit och var högsta mode, top-of-the-line och Da Shit. Tittar man idag på de bilder som blev så – om det över huvud taget syns något – är det särdeles bleka kopior av den orangebruna verklighet som var signifikativt mode i slutet av 60- och början av 70-talet. Men mina ”kort” tagna med lådkameran, svart-vita, finns kvar. Hur bra som helst när det gäller återgivning och behållen bildkvalité. Skärpan är okej med tanke på att skärpeinställningen var på fast läge ”oändlig”. Nåja, ibland får man ta fram ett förstoringsglas för att kolla om det är en talgoxe på grenen eller någon obestämbar prick på fjärran pinne. Upptäckarlusten var det inget fel på hos den unge fotografen.
Många kameror har kommit och gått genom mina händer sedan dess. Från min lilla enkla lådkamera fram till dagens tekniska vidunder till fotograferingsmanicker verkar det vara ljusår i fråga om utveckling. Enklare är det i dag, javisst. Men tar jag bättre bilder? Tja, kanske det. Det borde rimligtvis vara så. Men den rena, nyutsprungna upptäckarglädjen finns kvar. Det som föddes i mitt sinne med en enkel kamera i händerna hänger fortfarande med. Det är nog det bästa. De bästa bilderna är de bilder som finns kvar. Dokument över en svunnen tid. Med bilder kan man minnas bättre. Så när nu sommaren står för dörren och när många bilder ska tas – se till att spara bilderna så du kan titta på dem långt fram i framtiden. Och minnas det som var och framför allt DE som var och som aldrig kommer tillbaka. Använd tidsmaskinen du har i din hand i dag och spara till sedan…