Målen måste vara smarta. Eller S-M-A-R-T-A. S som i specifika. Man måste ha järnkoll på vad man vill. Ju tydligare desto bättre. Mitt mål ”att komma i bättre form” skulle sågas av den typen av coach. Duger inte.
Så måste de vara M som i mätbara. Redan när man sätter upp sitt mål ska man ta beslut om hur och vad man ska mäta. Att bara tycka att det är gött att ha varit en sväng på gymmet är inte mätbart. Duger antagligen inte alls.
Vissa smarta modeller säger att målet ska vara A som i accepterat, medan andra säger att det ska vara A som i attraktivt. Håller på det senare. Det blir ju trots allt enklare om det känns kul att sträva mot det där målet.
Så ska det vara R som i realistiskt. Det ska vara möjligt att nå upp till. Mja, kanske är detta bra, men lite tråkigt hämmande. Kan man inte få ha orealistiska mål? Om de är attraktiva.
T som i tidsbestämt. Det ska finnas en deadline. Ett slutdatum för det hela. En punkt då det ska vara klart.
Hur inspirerande känner ni er på en skala? Fram med linjaler, scheman, vågar och kalendrar.
Och visst det kan vara bra. Alltihopa. Men det kan också vara så himla tröttsamt att allt måste mätas och tidsbestämmas. Även om det säkert är effektivare.
Det är inte alltid man vill vara effektiv. Man kanske bara vill må bra och ha kul. Och hur mäter man sånt?
Nä, bara man inte sätter upp mål som en död skulle fixa bättre än en själv så är det bra.
”Jag ska aldrig mera äta godis” är ett urdåligt mål. En död person skulle ha lättare att hålla det löftet än du och jag.
Eftersom vi är levande människor så bör vi tillåta oss att vara lite snälla mot oss själva. Kanske det kan få vara lite gött att ha varit på gymmet även om ingenting kan mätas. Det känns ju bra. Räcker inte det?