För snart två veckor sedan var jag och maken i Göteborg och lyssnade på Elton John. Jag har väldigt länge velat se honom live, så när jag tidigt i våras fick höra att han skulle besöka Sverige igen, tog jag chansen. Men tiden går och entusiasmen svalnar allteftersom. När dagen väl är kommen har man nästan glömt bort vad det är man ska se. Så brukar det i alla fall vara för mig, och det var inget undantag den här gången.
Men väl på plats i väntan på att världsartisten ska kliva upp på scenen, börjar entusiasmen att komma tillbaka. Och när första låten har dragit i gång, ja, då kommer alla känslorna på en och samma gång (för att citera Per Gessle).
Flera gånger om beundras jag över hur den snart 70-årige artisten river av låt efter låt utan att nån gång, under den nästan tre timmar långa konserten, ta en paus.
Allt är bara för mycket. Jag kan inte ta in allt. Jag hinner inte smälta "Your song" innan det är dags för "Saturday night's alright for fighting".
Tack och lov fotar jag en hel del med mobilkameran, och även filmar en snutt från en av låtarna. Då kan jag så här i efterhand gå tillbaka och genast blir jag varm i hela kroppen.
Jag har varit med om denna känsla två gånger tidigare när det gäller musik. Det ena var när Israel NashGripka kom till Linköping. Han var då för mig helt okänd, men efter den kvällen var jag helt såld. Plötsligt förändrades den gråa torsdagskvällen till något helt fantastiskt omtumlande.
Det tredje exemplet är när Johnny Logan gästade Klockrike kyrka. En artist som jag mycket väl kände till men som jag inte lyssnat nåt särskilt på. Jag tvekade in i det sista om jag skulle gå på konserten eller inte, men bestämde mig till slut för att göra det. Det blev en kväll jag aldrig glömmer. Hela kyrkan blev magisk när den irländske artisten bjöd på sig själv och en rad klassiska irländska publåtar blandat med hans stora hits.
Musik har utan tvekan en förmåga att plocka fram känslor som man inte trodde fanns.