Men nej, ska inte leka Bengt Frithiofsson, även om det skulle kännas lockande att slänga ur sig några omdömen i stil med ”ett bussigt rödvin med en sympatisk ton av flamländsk mossa och lätt övermogen cantaloupmelon”.
Nej, ämnet är förstås film. Det har blivit tradition där hemma att avverka en tv-serie under semestern. Visst, vi kollar förstås på serier även under andra delar av året, men det är något särskilt att grotta ner sig i en dvd-box under sommaren. Särskilt som det finns betydligt större chans att min fru U håller sig vaken under åtminstone ett helt avsnitt. Skämt åsido, vad jag menar är den där sköna känslan av att inte ha några tider att passa nästa morgon:
– Ska vi se ett avsnitt till?
Det finns ett enormt utbud av välgjorda tv-serier numera. Och om man inte har någon nätbaserad tjänst, så går det att komma över en dvd-box för en spottstyver. Samtidigt, det är inte alltid lätt att hitta guldkornen. Jag kan bli lite avundsjuk på folk som inte sett klassiker som ”Twin Peaks”, ”Sopranos”, ”Rome” och ”Six feet under”, eller senare kvalitetsserier som ”Homeland”, ”Downton Abbey” eller ”The walking dead” – ja, jag har oerhört blandad smak.
Det är något särskilt med en bra tv-serie. Hur man lär känna karaktärerna, bry sig om dem, som om de faktiskt vore en del av sitt eget liv.
Sedan har vi den där kluvna känslan. Samtidigt som man vill se fler avsnitt, så fasar man för när serien ska ta slut. Då kommer den där tomheten, samma känsla som när OS eller fotbolls-VM tar slut. Som om man blivit övergiven.
Så småningom brukar det emellertid dyka upp en ny bekantskap. Den här sommaren går vi sannolikt från en amerikansk CIA-agent till en dansk polis…