Ibland funderar jag på det, vad det är med just rymden som kan ödelägga en människa så totalt. Carl Sagan, amerikansk astronom död 1996, menade att den viktigaste upptäckten i modern tid var bilden av jorden sedd ensam i ett stort mörker. Liten, ändlig och något sårbar. När Neil Armstrong blev första människan på månen kunde han täcka hela vår planet med sin tumnagel. Han berättade efteråt att han aldrig hade känt sig så liten som då.
En mulen torsdagsmorgon gav vi oss av, jag och en kollega rakt ut i skogen. Snart kom döda rockstjärnor och romantiserat elände på tal, mellan äggmackor, fiske och blåbärsris. Vi drog slutsatsen att det ibland är okej att försköna även det värsta i livet. Alla hanterar vi saker olika, liksom. Kanske är det därför jag alltid lockats av rymden, av alla historier och mysterier. Min ledsamhet är astronautens ledsamhet. Min ensamhet börjar på månen och sprider sig som damm ut i varje molekyl. Och plötsligt känns mina bekymmer så mycket mindre när jag delar dem med alla hjältar jag någonsin haft. Bekymmer som egentligen platsar i kön till kassan på Ica Maxi jämförs med känslan av tomhet efter ett halvår bland stjärnorna. Bara tanken får mig att blekna i takt med vardagens obetydligheter.
Under 60-talet så cirkulerade ett rykte om att alla astronauter bar med sig cyanidkapslar, om något skulle råka gå åt helvete. Jim Lovell förklarade att det var nonsens; allt en astronaut behövde göra var att släppa ut luften ur rymddräkten.