Lugna hemliga Vätternvikar. Skogssjöar. Vita näckrosor som speglar sig i stilla vatten. Lommen ropar. Hägern flyger förbi. En gräsremsa i mitten av grusvägen. Blåklockor. I sakta mak utmed fjärilsstället. I raskare takt genom myggskuggan. Blåbär längs stigen. Folktomt. Varje simtag är en meditation av lycka.
Sådana platser gillar jag bäst då jag ska ut och bada. Men ett besök i den mjuka varma sanden i Varamon hör också sommaren till.
En stekhet dag. Timmarna går. Utrymmet mellan strandgästerna krymper. Framåt eftermiddagen finns det knappt en lucka kvar. Nu kommer ytterligare en familj på spaning efter någonstans att slå sig ner. Pappan bär på en uppblåst gummibåt – stor! – tre kassar, solstolar, ryggsäck. Mamma har ett par kassar i vardera handen. Barnen är till antalet tre.
Hur många elefanter får plats i en folkabubbla? Svar: Tre bak och två fram.
Jodå med lite vilja går allt.
Där – en meter fri yta. Pappan hoppar ner från afaltsgången. Resten av familjen står kvar på rad.
– Du måste kratta först, säger mamman.
Pappan får två leksakskrattor av plast ur kassen med hinkar och spadar. Sedan krattar han lydigt, i hettan, bort vartenda vassrör från sanden.
Mamman kastar ner ett stort sängöverkast som nogsamt bredes ut över ytan. Uppepå sängöverkastet får pappan placera solstolarna. Sedan hoppar mamman ner och så tripp och trapp och trull.
– Och så inga sandiga fötter här!
Gummibåten baxas genom folkmassan till vattenlinjen. Högvis med leksaker hälls ut.
Ingen leker.
I närheten: En mamma springer skytteltrafik mellan vattnet och familjefilten. Inte för att hon vill bada. Nej, hon bär den typ nioårige sonen från vattnet för att han inte ska komma med sandiga tår till filten.
Hej och hå.