Jag vet egentligen inte vad som lockade mig, som utbildat mig till kock, att kliva in på Tranås-Posten och fixa en praktikplats. Sannolikt var det lusten att få skriva och förhoppningen att kanske få plita ihop en och annan skivrecension.
Det var långt ifrån något glamouröst jobb, snarare mycket slit. Tranås-Posten konkurrerade med Tranås Tidning – det var som Aftonbladet mot Expressen på lokal nivå – och det var en ständig tävling. Inte bara om att ha bäst nyheter, utan också flest nyheter. Under vårens årsmötestider åkte man tillsammans med fotograf från förening till förening, ibland upp till fem på en kväll, och på nästan varje ställe stötte man ihop med reporter och fotograf från konkurrenten. Intervju på max fem minuter, bild på gamla ordföranden som lämnade över klubban till sin efterträdare. Det var ett otroligt tempo.
Nu, ett kvarts sekel senare, är tempot lika högst, men på ett helt annat sätt. Nyheter är färskvara, brandbilarna tutar och inom fem minuter ska läsarna kunna få information om vad som hänt. För läste man om olyckan dagen efter, i tidningen.
Och arbetssättet är numera, tack vare alla modern teknik, helt annorlunda Vi hade datorer även 1990, men använde dem endast att skriva på. Vit text mot grå bakgrund. Det kändes ändå revolutionerande mot skrivmaskinen, för man kunde plötsligt radera, skriva om och flytta stycken hur som helst. Det var emellertid genom en massa telefonsamtal och bläddrande i uppslagsböcker som man hittade fakta. Det gick inte ens att föreställa sig att man i framtiden skulle kunna ”googla” och få fram information om vad som helst på ett kick. Eller ett klick.
Det är på flera sätt lättare att vara journalist i dag, men på andra sätt svårare, med allt högre krav på yrkesmässig bredd. Men en sak är säker, jag längtar inte tillbaks till årsmötesracet i Tranås.