Jag har aldrig under min journalistkarriär skrivit så mycket om dessa högväxande, lövfällande organismer. För de väcker känslor och reaktioner. När VFAB yppade att de ville bygga hus i Asylenparken kom respons från upprörda Vadstenabor som ville skona växtligheten och dess hyresgäster, bland annat fladdermöss. Andra däremot ville värna de mänskliga, blivande hyresgästerna.
Även i Motala har träd väckt debatt. När kommunen började såga i Stadsparken uppstod två läger. De som uppskattade grönskan och ville ha kvar det massiva bladverket och de som höll med kommunens tjänstemän om att kronorna behövde bli färre för att släppa in mer ljus och ge mer utsikt över Vättern. Och de som inte engagerat sig i Stadsparksfrågan har istället brunnit för annan växtlighet. När jag går igenom kommunen post hittar jag allt från protester mot ekplanteringar till reaktioner på fula tallar längs Storgatan.
Men de flesta frågor är inte svarta eller vita. Det finns alltid två sidor av myntet. Jag tänker inte lägga mig i Asylenfrågan eller ta ställning om barrträden längs Storgatan är anskrämliga eller inte. Men jag kan först båda sidornas argument. Och när jag själv går genom trädgården där hemma så inser jag att samma debatt pågår i mitt eget hushåll. Maken har mer än en gång velat ge sig på våra otaliga äppelträden med sekatör och såg, men hindrats. Med bilden av en blommande äppellund framför mig kan jag inte med att låta honom beskära dem, trots att jag vet att jag under hösten kommer att uttala mindre vackra ord över all frukten som regnar ner över trädgården som kanonkulor på ett slagfält.