Fobi or not fobi

Vad som är en fobi för en person är en piss i Mississippi för en annan. Sen KAN man ha en stark olust för att urinera i stora floder i USA. Visst. Höjder är för min del en svaghet. Vet inte riktigt om det kan sorteras in under fobi men det har antagit uttrycket av att ser jag exempelvis någon som hänger på en klippkant på tv eller bara att jag inser att något liknande ska hända i rutan, får jag handsvett. Under scenen i Mission Impossible – Ghost Protocol, där det klängs utanpå en skyskrapa – då antog svettavsöndringen i mina handflator Mississippiska proportioner. Det är som att trycka på en knapp. Larvigt, men så är det. Jag har ändå genom åren blivit tvungen att klättra på höjder för att exempelvis justera tv-antennen på mitt tvåvåningshus. Då får man lura sig själv. Att inte titta ner. Att intala sig att OM man ramlar hinner man säkert få tag i stuprännan. Eller något annat självbedrägligt bara för att klara av det. Ormar är ju en stark fobi-kategori. En mig närstående har det. Sådant går inte att resonera bort. Själv hyser jag bara en hälsosam respekt till slingrande slangar. Men jag klarar av det. När jag gick på högstadiet var vi några grabbar som såg en ambulerande ormutställning i Folkets Park. Där låg det ormar i glaslådor och även en mungo i en alldeles för trång glasbur. Den rännde fram och tillbaka, klart stressad. Stannade upp ibland och kräktes. En erbarmlig syn. Tyckte vi späda högstadieelever och gick fram till föreståndaren för showen. Snubben satt längst fram vid ett bord, läste porrtidningar och kedjerökte. När vi påtalade det uppenbara djurplågeriet i att ha en mungo instängd i en glaslåda och att djuret förmodligen mådde skit av det, då tittade bara den luggslitne mannen upp på oss, makade ciggen i truten åtsidan och sa: ”det skulle du också göra om du satt instängd i en trång glasbur.”