Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider skulle komma hem till Malmö och möta sitt gamla lag. Zlatan Ibrahimovic var hemma. En resa som börjat i Rosengård och slutat i Paris, det via mellanlandningar i världens mest berömda fotbollsklubbar. En karriär som ingen svensk fotbollsspelare varit i närheten av.
Upptrappningen inför onsdagskvällen hade pågått sedan det blev klart att Malmö lottats mot Paris i gruppspelet till Champions league – lottningen var i augusti.
De senaste dagarna har uppladdningen varit gränslös. Envetet har folk försökt hitta orden för att göra denna oförglömliga händelse rättvisa.
Och som de har tagit i.
Och som jag har gillat det.
Känslan av längtan förändras med åren. När jag var liten var advent en enda evighetslång väntan på julafton. Dagen innan tog aldrig slut och när den 24:e väl var här lekte tim- och minutvisare sengångare och snigel.
Nu är det advent jag vill ha. Eller känslan av att det snart är advent. Jag vill snacka upp glöggen. Diskutera kommande pepparkaksbak och grubbla taktiska funderingar över vilken julklapp som familjemedlemmarna ska få.
Tillbaka till Zlatan igen. Världens störste svensk. Med en karriär som inte kan hyllas nog. Ajax, Juventus, Inter, Barcelona, Milan, Paris. Sedan han lämnade Sverige har han spelat i sex klubbar. Fem av dem är Champions league-mästare. Han har gjort fler mål än någon annan i landslaget. Han har fått Guldbollen tio gånger.
Jag känner stor glädje över att jag har fått uppleva Zlatan Ibrahimovic. En karriär som på onsdagskvällen fick ännu en historisk ingrediens.
När det väl blev dags för det som alla pratat om – som varenda fotbollstyckare försökt sätta in i perspektiv, större än alla andra – då joggade Zlatan och hans polare bort MFF i en imponerande men ganska odramatisk tillställning.
Det var tur att uppsnacket fick oss att förstå det stora. För själva matchen var inte direkt någon historiskt minnesvärd händelse.