Ett outtömligt samtalsämne i ett Sverige där växlingarna mellan kallt och varmt, blåsigt och lugnt kommer tätt och oberäkneligt.
Efter en kall och regnig maj har det svenska vädret fått ta emot massiv kritik. Jag har också gnällt. Jag vet att det inte ger någon förändring och att jag kan flytta till något gynnsammare klimat om jag vill. Men ser man det så är det inte mycket gnäll som kvalar in som acceptabelt.
Cyklister som klagar över rumpvärk och stela ryggar – men åk inte Vätternrundan då.
Villaägare som suckar över gräsmattan som måste klippas så ofta den här tiden på året – asfaltera eller flytta finns som alternativ.
Golfare som förbannar varje duff och slice – det är helt okej att sälja klubborna.
Med den här teorin finns inte mycket kvar att gnälla om. Får man som småbarnsförälder ens klaga över sömnbrist och ett sprucket livspussel när man själv har satt de små till världen? Jag tycker faktiskt det. Gnäll är något vi ska tillåta. Inte uppmuntra men respektera som vilken annan känsla som helst. Irritationen angriper fysiskt vår kropp på ett liknande sätt som glädje och kärlek kan göra.
Livet består av alla de här olika känslorna. Det är de som gör det fullständigt. En blandning av positivt och negativt som kompletterar och förstärker varandra. För vem vill gå genom tillvaron, följandes en känslomässig endimensionell linje. Är det då inte härligare med utmanande (irriterande) uppförsbackar och härliga nedförsbackar?
Aldrig lyser solen vackrare som efter dagar av regnande. Och känslan att rulla in på Vätterpromenaden hade aldrig varit lika ljuvlig om du inte stått och förbannat din satans ryggvärk i Hjo.
Nu ger vi grönt ljus till gnället – men endast om vi ser till att utnyttja pessimismens katapult till att flyga upp, högt bland glädjens moln. Om det inte är så ofattbart, fruktansvärt, värdelöst mulet hela jäkla tiden.