Det är vägen, inte målet, som gör resan värd.
Personen som myntade det uttrycket kan aldrig ha suttit och väntat i timtal på en flygplats. Eller varit instängd i ett flygplan över Atlanten.
Så himla kul är det inte. I synnerhet inte när medresenärerna frestar på ens tålamod.
Nyss hemkommen från en långresa kan jag konstatera att jag kom lindrigt undan den här gången. Så har det inte alltid varit.
Här är några passagerare som har fastnat i minnet:
Herr Lakan. Flög med det ökända lågprisbolaget och hatade det. Han ville sova, men tyckte att det var för ljust, pratades för högt i högtalarna och att kabinpersonalen var påflugen. Till sist gömde han sig under ett blommigt påslakan och skrek åt allt och alla att hålla käften. Frun satt bredvid och skämdes.
Pratkvarnen. Mannen som inte lät sin tjej få en syl i vädret. Tankarna flödade fritt: "Jag gillar det här instrumentet (musik i hörlurarna). Det låter som sitar. Min lärare är från Indien. Han tog med sina barn till skolan förra veckan. Dottern ritade en rolig ko. Jag gillar kor. Eller mest hamburgare. Är Hamburg fint? Jag har aldrig varit i Tyskland. Visste du att Hitler var vegetarian?". Och så vidare.
Partypatrullen. Väninnorna längst bak i planet hade en utdragen fest med endast näring i flytande form. Gapiga fyllesamtal, ragg på en homosexuell flygvärd, några tillsägelser och många toalettbesök senare tuppade båda av. Utöver snarkningarna blev det äntligen tyst.
Stinkbomben. Ensam mamma med blöjbarn. När motorerna började brumma blev lillen skräckslagen och gjorde i byxan. Det enda som kunde få bebisen att glömma den traumatiska starten var att stå i moderns knä och hoppa. Odören spred sig över stolsraderna, för varje skutt kom en ny stinkande puff från brallorna. Värst var det för killen som delade plats med de två. När planet landade var han först ut. Vi andra var inte långt efter.