Det låg instoppat mellan några böcker i bokhyllan och hur bilden hamnade där har jag ingen aning om. Men nu dök fotografiet upp som ett slags ”hejsan” från många år tillbaka i tiden. Historiens sätt att morsa på en genom decennierna. Måste funnits en mening med det där eftersom jag satte mig att gå igenom alla på bilden. Det blev till att ta fram minnets allra mest kraftfulla grävskopa för att komma ner genom femtio år av glömskans sediment.
Jag kom ihåg alla utom en. Ingen aning alls om vem han var. Mycket irriterande. Grävde och grävde, neråt i minnet men fick inte en endaste flashback som kunde leda mig rätt. Alla andra fixade jag mer eller mindre rätt enkelt. Några mer. Andra mindre. Men kunde i alla fall – till min stora tillfredsställelse – namnge samtliga. Åtminstone med förnamn. Grabbarna var lättast. Med vilka man spelade fotboll och hockey i samma lag, efterföljande år som bilden var tagen. Året vi ställde upp oss och log något blygt och ansträngt var väl ungefär 1964. Av kläderna att döma måste det varit vinter. Det var ylletröja över lag och slamkrypare på fötterna.
Vår lärare längst till höger i bild. Hon hade vid ett tillfälle hälsat på John F Kennedy. Vilket hon hade bildbevis på och visade oss efter den ödesdigra dagen i Dallas 1963. Vilket gav en extra dramatisk dimension på händelsen. Minnet blir ju inte bättre med åren men det sägs att sådant som ligger längre tillbaka i tiden sitter fast medan sådant i närtid kan lossna. Klassfotot blev någon slags ängslig test för mig för att kolla om minnesfunktionerna var intakta.
Därför så otroligt enerverande att jag inte kom ihåg killen längst upp till höger i bakersta raden. Jag beslöt mig för att kalla honom Lars (ett av landets vanligaste namn) och att han förmodligen var en skitstövel och därför har jag förträngt honom – för man vill ju minnas de lyckliga stunderna blott. Eller hur?