Det var så jag tillbringade en söndagseftermiddag för några veckor sedan och det blev en särskild upplevelse på många sätt.
Gabriel Axell, Vadstenakillen, är en skön prick som gärna drar ett kul skämt ute på banan.
Till den här säsongen gick Gabbe, som han kallas, över till Landeryds GK i Linköping och då och då springer vi på varandra ute på klubbens övningsområde, i shoppen eller restaurangen.
Den här söndagen var han i sällskap med ett annat proffs, Andreas Andersson, och båda grabbarna var inbokade i samma boll som mig, ombesörjt av en nära vän som liksom Axell och Andersson är en mycket kompetent golfare.
Att pegga upp från gul tee (vanligaste utslagsplatsen för herrar i min ålder) var naturligtvis inte aktuellt.
Nädå, här skulle musklerna spännas från vit tee (allra längst bak) och ni som vet vad det handlar om förstår att svårighetsgraden ökar väsentligt.
Landeryds norra bana är ett monster från vitt och låter sig förstås inte besegras av en lätt gråhårig snubbe som fyllt 55 plus.
Men vad göra?
Det var bara att hänga på ungdomarna som ville spelträna inför årets stora höjdpunkt på hemmabanan, Landeryd Master som ingår i Nordeatouren.
Helt plötsligt blir golfen en helt annan sport när man på nära håll studerar spelare som varken lider av stela leder eller uråldriga muskeltrådar.
Jisses vilka slag, vilka längder och vilken kontroll.
Efter sista putten på 18:e green tackade jag för uppvisningen och önskade samtidigt lycka till inför det stora allvaret.
Jodå, rundan gick i leendets tecken på många sätt.
Ni anar inte hur roliga professionella golfare kan vara.