Jag har aldrig träffat någon som heter så. Undrar om det ens är möjligt att bära. Nu är den ende med namnet i alla fall tillbaka. Tittade häromdagen på den första av de nya Beck-filmerna. Med Mikael Persbrandt i rollen som Gunvald Larsson var det den 27:e i ordningen. Jag gillar verkligen de här filmerna, de kräver inte så mycket. Man får vad man vill ha. Det är en död kropp som hittas, men det vet inte poliserna än så de står och tjabblar lite med varandra inne på stationen. Gunvald säger något lågmält syrligt med ett snett leende och Martin Beck suckar lite och försöker ta tillbaka diskussionen på rätt spår. Då ringer telefonen. "De har hittat en kvinna i ett hotellrum vid Stureplan – troligen mördad."
Ja, många av er fattar säkert. Det är ingenting som direkt överraskar. Det är nästan som på kalasen i min släkt. De inträffar oftast vid högtider som jul och påsk. Uppbyggda kring några sedan länge inarbetade traditioner tar vi oss fram genom kvällen. Maten är densamma, anekdoterna från förr prickas av och jag uppskattar det till fullo. Jag finner en sådan själslig ro i en Janssons frestelse och berättelsen om när vi skulle åka längdskidor för tjugo år sedan och den gamla vita Opeln inte tog sig upp för den glashala backen. Det är vad jag behöver ibland. Som Beck-filmerna behöver att en, som det senare visar sig oskyldig man, tas in på förhör, hotas av Gunvald att, innan inspelningsutrustningen trycks på, få "skallbenet söndermalt" eller "det där fåniga leendet uppkört någonstans". Men även om mannen inte visade sig ha något med mordet att göra så gjorde han inte helt fel Gunvald, det kan man inte säga, för mannen hade absolut en bedrövlig kvinnosyn och stod längst där ute på högerkanten politiskt.
Redan nu finns den andra av de åtta nya filmerna ute och i mars kommer de två nästa. Och i samma månad är det påsk. Jag har mycket att se fram emot framöver.