Vare sig det handlar om någon som blir mördad på IKEA, något land som spränger sig självt eller någon som vaknar på morgonen med självmordstankar till synes utan orsak. Inte för att så oerhört olika händelser kan jämföras, men den röda tråden skiner med sin frånvaro. Det går inte att hoppas på någon form av upplösning, saker verkar alltid ta slut mitt i en mening. Det går inte att hoppas på någon form av förklaring eller anledning. Då blir det lätt såhär. Tomt, skrämmande. Och självklart blir man rädd när världen känns som en skogsbrand och alla människor framstår som små djur högst upp i träden.
Samtidigt är det svårt att inte imponeras av universums totala likgiltighet inför eländet som pågår, har pågått och kommer att pågå. Solen har mage att gå upp på morgonen, det kan varken poliser, politiker eller psykologer ändra på. Samtidigt är det svårt att inte imponeras av hur uppslukande vardagen är. Det finns något fantastiskt i oss som lyckas blunda oavsett hur bländande verkligheten är.
Kanske är det människans starkaste egenskap, förmågan att gå vidare, ta sig igenom vad som helst. Förmågan att glömma sådant som hade ätit upp oss. Någon man saknar. Något man borde gjort, något man skulle sagt. Något som lämnat sår så djupa att det borde vara omöjligt att andas. I perioder blir allting hanterbart igen. Ibland mot vår egen vilja, men tiden går och vi följer efter, mekaniskt och ostoppbart. Överallt finns det monster men här är vi.