Och jag brukar ofta uttala att jag längtar efter en riktig karl.
Men nu har jag börjat fundera på om jag har för höga förväntningar och på vad som egentligen kännetecknar en karl?
Handlar det ens om hans egenskaper? Handlar det inte mer om hur jag känner mig i hans närhet? Och är det inte så att jag dagligen omger mig med riktiga män fastän att jag inte ser de?
Har jag för höga krav på manligheten eller behöver jag bara bättre glasögon?
Det känns som om manlighet och kvinnlighet fortfarande kretsar mycket kring könet, och jag undrar varför vi har så svårt att höja blicken ovanför midjan?
En snabb sökning på nätet visar starka män med stora armmuskler, tydliga magrutor och utan tröja, vilket får mig att spinna vidare.
Varför faller det sig inte lika naturligt för oss kvinnor att slita av oss tröjorna och klippa gräset eller sköta grillen topless? Inte ens att sola topless känns helt naturligt.
Vad sjutton, män kan till och med gå in i affärerna utan tröja.
Är det egentligen någon större skillnad på män och kvinnors bröst, förutom att kvinnornas oftast putar ut något mer?
Men frågan kvarstår. Har jag för höga krav och kan jag ens definiera vad jag menar?
Jag vet att jag tänder på "manlighet." Med en toffel eller blåmes i sovrummet blir slutdestinationen alltid densamma. Hej och välkommen till Sahara, hör jag kaptenen ropa.
Men det handlar inte om könet utan om personen som könet sitter på.
Jag går igång på människor som är starka, och trygga individer. Människor som vet vad de vill och som kämpar för att ta sig framåt.
Sedan kan vi kalla det manligt, kvinnligt eller vad fan vi vill.