Hasse möter Lassie

Ett rätt obehagligt sådant. Själva sammanträffandet alltså. Ett möte man helt klart kan ha varit utan. Vid vissa sådana tillfällen, positiva möten, kan det hända att folk blir mer eller mindre ”starstrucked” (fånig översättning: ”betagen av en kändis”). Vilket i och för sig hände mig för en tid sedan när jag fick förmånen att träffa Claes-Göran Hederström. Vinnare av Melodifestivalen 1968 med ”Det börjar verka kärlek, banne mej”. Trodde aldrig att ett sådant möte skulle ”strucka” mig men så var det och så blev det. Oväntat och korkat men jag blev liksom 12 år igen och mindes hur stort det var att då se CGH vinna festivalen. Hursomhelst så råkade min kompis H ut för ett kanske ännu häftigare ”betagen-av-en-kändis-möte”. Det utspelade sig strax före millennieskiftet. Platsen var en central gata i Stockholm. H hade sitt jobbkontor på gatan och gick efter förrättat bankomatärende till närbutiken för några inköp. När han öppnar dörren ser han inåt i butiken hur en otroligt välbekant figur står vid disken, vänder sig om och börjar gå mot H. Den lille mannen med hatten ser ju exakt ut som, ja han är helt fantastiskt lik Elvis Costello. På pricken. Hatt och allt inkluderat. Till saken hör att H:s absolut största idol är just Mr Costello. Så där står de två i dörröppningen och tittar på varandra och H hör sig själv stamma fram: ”Excuse me, but are you the real one”? Hattmannen säger då: ”Yes I am – but are YOU the real one”? Därefter kommer inte H ihåg mycket mer än att han går på gatan tillbaka till sitt kontor, kramandes ett bankomatkvitto med Elvis Costellos autograf på. Han undrade i det läget om han hade drömt det hela men sparade beviset. Ett kvitto på att det var ett verkligt möte.