Atlanten var inte alls så kall och motbjudande som alla i sällskapet befarade.
21-22 grader.
Härligt med ett dopp i det turkosblå vattnet när värmen från det gula klotet tryckte på som bäst.
25-30 i luften, ska tilläggas.
Hotellet?
Helt okej med underbar utsikt över dalgången som glittrade av ljus under de sena kvällarna som erbjud ett väder där shorts och kortärmad tröja kändes som ett perfekt klädesval inför den behagliga promenaden till restaurangkvarteren i hamnen.
Personalen på boendet?
Trevliga, vänliga och tillmötesgående.
Grannarna.
Trevliga och vänliga de också.
Bäst av allt?
Det mesta, men minnena från badstunderna tillsammans med kompisen Erik etsade sig fast extra mycket.
Erik är en speciell kille.
Alltid snäll, vänlig, omtänksam, kärleksfull, påhittig och pålitlig.
Ärlig, öppen och frispråkig tillsammans med de han känner bättre än andra.
"Erik säger sådant som andra tänker", brukar hans mamma säga och så är det verkligen.
Att ligga där på rygg, ett par hundra meter ut i havet och följa med i vågornas stillsamma rörelser och titta upp mot de små molnen på den blå himlen och prata killsnack med Erik går inte att jämföras med några andra upplevelser under resan.
Vi brukar säga att en resa utomlands utan att han finns vid vår sida - eller vi vid hans - aldrig kan bli riktigt, riktigt bra.
Han var med oss i alla stunder den här gången.
Och allt blev bara bäst.