Orsaken, jag befinner mig i ett land där gräddbullen med den florsockerbeströdda hatten inte säljs. Det är inget jag sörjer över, har aldrig varit något större semmelfan. Jag föredrar en välgjord Budapestbakelse, eller – om man ska dra paralleller till ett annat bakverk med sin egen dag – en schysst kanelbulle.
Om man ska spinna vidare på området så är jag inte heller speciellt bra på bakning, ingen Bagar Bengtsson, om man säger så. Där är ett område där min fru U knockar mig, hon gör till och med bättre bullar än mamma.
Innan jag började arbeta i den här branschen så jobbade jag som kock, så jag har trots allt knådat en del degar genom åren. Detta var dock så länge sedan att gemene man inte ens visste vad en surdeg var för något. Jag gjorde i alla fall riktigt fina franska baguetter. Det kan bero på att en baguette är helt okej om den är lite ojämn i formen. Ser bara rustikt och hembakt ut.
Jag insåg redan på kockskolan, eller livsmedelsteknisk linje som utbildningen hette, att bakningen var min Akilleshäl. Det var som om jästen hade något emot mig, som om ugnen plötsligt blev på skämthumör. Något som vår lärare också var bekymrad över. Vid ett tillfälle hände det oväntade, jag drog ut en plåt med perfekta rosenbröd ut ugnen, fluffiga, jämnstora och lätt gyllenbruna ovanpå. Också fröken var glatt överraskad, så pass att hon tyckte att resten av klassen skulle ta en titt på mirakelbullarna.
”Kom allihop, titta på Mats fina bak!” ropade hon.
Och där stod jag rosenröd med mina rosenbröd…