Det låter så enkelt i den där gamla låten med The Byrds, men om man ser till hur många som drömmer om att bli en rockstjärna så är det väldigt få som lyckas.
Jag gjorde det inte, trots att jag under de äldre tonåren spelade i det bästa bandet i Tranås. Vi kanske inte var bäst, egentligen, men vi hade i alla fall rätt inställning. Vi kompenserade musikaliska brister med udda grepp på scenen. Namnet var viktigt. Det tog veckor innan vi bestämde oss. Under slutet av 80-talet var det klatschiga engelska namn som gällde. Vi enades emellertid om det genialiska gruppnamnet Hathylla. Tufft, lite småpunkigt, tyckte vi.
Snart skulle Tranås-Posten skriva om oss. Vi fotograferades, en svartvit bild med mycket attityd. När jag öppnade tidningen kom chocken. Vi hade fått ett nytt namn: Hatthylla! Reportern hade stavat vårt bandnamn fel. Hatthylla var inte det minsta småpunkigt eller tufft. Det lät bara fånigt. Noll attityd.
Vi kommer över denna fadäs, men döpte sedermera om oss till Atcho med ett utropstecken efter.Visst, vi fick en del prositskämt, men det gick bra för oss. Vi spelade in en singel och toppade under åtta veckor "Länstoppen" i Radio Jönköping före band som Eldkvarn och Pet Shop Boys. De slipade frikyrkliga banden och hårdrockarna tyckte inte att vi kunde spela, men sånt hade ju både Beatles och Sex Pistols blivit anklagade för, så vi tog inte åt oss. Vi var stora, i varje fall i Tranås.
Drömmen ebbade så småningom ut. Men för en tid sedan lade någon ut en bild av vår singel på den lokala Facebooksidan. Det var, till min förvåning, flera personer som kom ihåg låten, ja några skrev till och med att de fortfarande spelade den, då och då. Jag blev ingen rockstjärna, men satte tydligen någon form av avtryck, trots allt. Svindlande. Det är kanske dags för comeback...