Jag har blivit angripen.
Tävlingsdjävulen har tagit mig.
Jag vet inte varifrån den har kommit eller varför.
Men det senaste året när jag har haft en nummerlapp på bröstet växer hornen ut. De är så långa och stora att jag blir rädd för mig själv.
Jag upplever mig i övrigt som en ganska lugn person med stort tålamod som sällan, eller nästan aldrig brusar upp.
Men under lopp kan vad som helst hända, speciellt om det inte går som jag har tänkt.
"Prata inte med mig för du får inga trevliga svar nu", snäste jag till en vän som rullade upp jämsides när vi var på väg mot mål på Halvvättern.
Vänta lite. Var det jag som sa det där?
Oftast är jag arg på mig själv och på min egen prestation.
Lösningen är enkel, jag vet. Bara att sluta delta i lopp.
Men av någon anledning är vi mitt uppe i En Svensk Klassiker och löpträningen ligger som ett stort laddat ångestmoln över mig.
Bara fyra pass har det blivit på lika många veckor och det är på tok för dåligt.
"Du är inte svettig", säger dottern och tittar frågande på mig när jag kommer innanför dörren på kvällen. Hon känner med sin lilla hand på min tröja som är torrare än torrast. Inte en svettdroppe har letat sig dit.
Nej, det blev visst ingen träning i dag heller.
Det värsta är att jag bara har mig själv att skylla om jag får en dålig tid på Lidingöloppet om några veckor. Och jag kommer nog inte att vara rolig att prata med då, om någon mot förmodan skulle försöka.
Men fram till start så lovar jag att vara mitt vanliga trevliga jag, utan horn i pannan.