Och jag blir illamående bara jag hör att någon är magsjuk. Får jag välja är jag hundra gånger hellre förkyld.
Nyligen drabbades dottern med familj av vinterkräksjukan. Och någon vecka senare kan maken och jag pusta ut – inte smittade denna gång.
Så ringer äldste sonen, som dagen innan kommit hem från Mexico.
”Kan pappa handla åt oss för vi har spytt hela natten? Han kan ställa påsarna på trappan”, säger han och stönar.
Sagt och gjort. Varorna levereras utan att någon behöver kliva in i sjukstugan.
Och inte heller nu verkar smittan bita på oss.
”Kom inte hit i dag”, säger yngste sonen när han ringer några dagar senare.
”Varför då”, undrar jag som sett fram emot besöket.
”Vi har fått spysjuka”, säger han.
Det avgör saken. Vi går inte dit.
Men det är inte alla gånger man kan undgå smittan.
Som när två av barnen med familjer sist var på vintersemester i fjällen. Då kom jag med tåget någon dag senare än dem. Dotterns man skulle möta mig.
”Välkommen till sjukstugan”, säger han när jag sätter mig i bilen.
En frän lukt känns när jag kliver in i framsätet.
”Men vad luktar det”? undrar jag.
”T kräktes när vi var på väg ifrån backen. Vi har försökt att skura. Men det hjälper inte”, säger han.
Det är bara att gilla läget och åka med öppet fönster till stugan.
Barnbarnet T är bra blek och nästan grön i ansiktet när vi träffas. Och det tar inte lång stund innan vi hör ett hulkande från toaletten. Det är dags för nästa unge...
Så håller vi på hela veckan, en efter en föll vi offer för den hatade vinterkräksjuka. Och det var inte bara de yngre som blev sjuka.
Endast en toalett fanns till förfogande i tiobäddstugan och till slut vi fick införa ett system.
De som inte bara kräktes, utan där det även kom ”bakvägen”, fick förtur till toan som vi sanerade efter varje gång.
Vi kräks i allt som vi kom över – i baljor, bunkar och hinkar...
Så närmar sig slutet av vistelsen och skidåkning var det inte mycket att tänka på denna semestervecka.
Men vi hade i alla fall tur. I bilen hem var det ingen som kräktes...