Carina Glenning: Jag tycker att tv:s matprogram är skit

Ursäkta en tjurig tant, men kan unga människor ens laga mat idag?

Det är snabbmat och hämtmat. Halvfabrikat och helfabrikat. Hemlevererad mat från jordens alla hörn.

Många tycks dessutom tro att maten är nyttig och bra bara det står "vegetarisk" eller "vegan" på förpackningen. 

Ann Fernholm från Linköping är doktor i molekylär bioteknik och vetenskapsjournalist.

Kontinuerligt granskar hon affärernas utbud. Hon säger:

"De vegetariska och veganska helfabrikaten är ofta både ultraprocessade och näringsfattiga, men en riktig kassako för tillverkaren. En vegokorv är ofta dyrare än vanlig korv, trots att en stor del utgörs av billig utfyllnad som fett, stärkelse och diverse förtjockningsmedel."

Alltså inte mycket av det kroppens maskineri behöver.

För äldre generationer var matlagningskunskap en självklarhet som lärdes ut i skolan. Utan den kunskapen hade vi senare i livet inget att äta helt enkelt.

Den enda hämtmat som existerade var pizza. En dyr lyx när jag var ung vuxen, som man kunde unna sig ytterst sällan. Färdigrätter i affären fanns knappt heller. Vi fick laga mat från grunden.

Klart man kunde hänga vid en korvmoj och käka en luffare varje kväll, med skörbjugg som ett brev på posten. (En luffare är ett korvbröd med bara mos i. Namnet kom av att måltiden blev billigare utan korv, så att även en fattig luffare hade råd med den.)

Så: Varför finns det inget matlagningsprogram på skattefinansierade SVT där man LÄR SIG något? Som visar hur man gör broccolibiffar, lasagne och kalops från grunden?

Tareq och Ernst kan man få lite tips av, kockarna i Gokväll likaså, men varför inte ett program som rakt igenom är folkbildande? Mattävlingsprogrammen lär man sig ju inte ett dyft av.

Visst, jag vet att det finns Youtubeklipp och att man kan följa matlagare på Instagram, men varför inte ett vanligt tv-program i en lång serie – också?

Självklart finns det mängder av unga människor som brinner för matlagning, men andelen som aldrig lagar något verkar växa, av affärernas utbud och alla hemleveranser att döma.

Sött, surt, salt och beskt.

Hur lär man sig sätta smakerna och känna vad som fattas i en sås?

När den känns fadd är det ofta syra som fattas, det har jag begripit. Men sen.

Det här med umami, hur funkar det egentligen?

Jag avskyr matsnobberi och "proffs" som tycker att de som har en skvätt grädde i sin carbonara ska landsförvisas eller hävdar att en bolognese måste puttra i sex-sju timmar för att få kallas bolognese.

Jag är bara en glad amatör som vill lära mig mer.

I väntan på ett vettigt tv-matprogram kan man skriva ut "Smakriksmodellen", en guide för dig som älskar att laga mat och vill bli bättre på att balansera smaker.

Googla "Smakriksmodellen" så hittar du den. 

Bon appétit!