Jag hoppade jämfota av uforisk lycka och lyfte mot himlavalvet.
Efter någon sekund var jag framme vid Vintergatans mittpunkt och kunde placera ut en ny liten stjärna som lyste starkare än någon annan.
Det historiska datumet var den 25 mars.
Klockan hade precis passerat elva.
Plötsligt ringde telefonen.
Det var äldsta sonen som var i andra ändan av luren.
Följande konversation utspelade sig, så som jag minns det:
– Hej pappa, vad gör du?
– Jobbar. Du då, är du på jobbet?
– Nej.
– Är du ledig?
– Ja, typ.
– Hmm, du låter lite konstig. Är det något speciellt som hänt?
– Ja, det kan man kanske säga.
– Men snälla, berätta, vad är det? Jag blir ju jätteorolig.
– Det är klart nu.
– Klart? Vad är det som är klart?
– Du har blivit farfar!
– Nämen...är det sant...? Det är ju ...
– Jo, det är sant och allt har gått jättebra, avbröt sonen. Det blev en liten tjej.
Jag kippade efter andan och fick extremt svårt att hålla balansen.
Beskedet som fick mig att tappa fotfästet kom lite oväntat.
Mitt barnbarn skulle ju inte födas förrän i mitten av april.
Nu kom hon tre veckor tidigare och ingenting har varit sig likt sedan dess.
Jag har fått höra av andra att det är som att få smaka på livets efterrätt när barnbarnen dyker upp.
Härmed sällar jag mig, utan några som helst förbehåll, till den gruppen.
Hon ska heta Freja, kan jag avslöja.