Jag stod i köket och ropade ut i vardagsrummet:
– Vill du ha blodapelsin?
– Vadå?
– Blodapelsin. Ska jag skala en åt dig också?
– Du, det heter inte blodapelsin längre. Det kallas för röd apelsin.
Min man var ironisk, men uppgifterna stämde. För en tid sedan rapporterades det om en fruktgrossist som helt sonika döpt om citrusfrukten för att "blod" lät osmakligt och äckligt. En tillfrågad butikskedja uppgav att försäljningen hade gått upp sedan dess, även om det inte helt säkert gick att säga att det berodde på det nya namnet.
Liknande har man ju varit med om tidigare. Minns fortfarande hur jag i högstadiet blev rättad av en klasskamrat som berättade att personen som just hade tömt papperskorgarna inne på skoltoaletten inte längre skulle kallas för städare.
– Lokalvårdare heter det. Det låter finare.
Omskrivningar i all ära, men blir det egentligen någon skillnad? Lokalvårdaren har fortfarande samma arbetsuppgifter och apelsinen smakar likadant oavsett namn.
På tal om ord så minns jag ett som jag använde som liten, när vuxna frågade vad jag ville jobba med i framtiden:
– Godisprovsmakare.
Vilken dröm för en sjuåring.
Jag har inte hört någon använda det uttrycket sedan dess, men en snabb googling visar att en av de svenska godisjättarna faktiskt hade det som sommarjobb för ett par år sedan.
”Sockerabstinens är meriterande, men inget krav”, stod det i annonsen.
Se där, ett yrke – och ord – helt i min smak.