Det går att vakna på olika sätt.
Vissa har väckarklocka med simulerad soluppgång, en lampa som successivt ökar i styrka för att "vakna naturligt".
Själv ställer jag mobiltelefonen och lämnar rullgardinen uppe så att ljuset kan komma in på morgonen.
Och så har jag en livs levande snoozefunktion.
Den fungerar så här:
Alarmet går igång som vanligt. Pip, pip, pip. Jag sträcker mig efter mobilen, stänger av och funderar på hur länge jag kan ligga och dra mig.
Det dröjer inte länge förrän små, bestämda steg hörs i trappan. På väg upp, mot sovrummet.
Nu drar väckning nummer två igång. Först med en fråga i dörröppningen:
– Mjau?
Jag låtsas sova.
Det hjälper inte.
Ljudet ökar. Vokalerna blir längre.
När det inte ger önskad effekt hoppar katten upp på sängen. Trampar runt. Små tassar borrar sig in i bröstet som spjut.
Här är väckarklockan som inte kan hantera ett nej. Det är bara att kliva upp. Följa efter kissen som sladdar ut ur rummet och kastar sig ned för trapporna.
När matskålen är tom är det tid för vila. Hon ligger nöjd på soffan och tar igen sig efter morgonens hårda arbete.
På helgerna är det lite annorlunda. Eftersom det uppenbarligen är någonting fel på alarmet varje lördag och söndag (det ringer ju aldrig!) kör missen igång med väckning på egen hand.
På söndag är det dags att ställa fram klockan och gå över till sommartid.
Jag har inga problem med det egentligen. Mobilen ställer ju om sig själv. Hur det blir med den andra väckarklockan vete katten.