I entrén till evakueringsboendets gemensamma utrymme möts jag av något misstänksamma blickar. Inte från de nyanlända, utan från personal. Från första stund har det varit besvärligt att få kontakt med de som bor vid Vätterviksbadet.
Tre veckor har nu passerat sedan boendet öppnade och situationen är ungefär densamma. Jag borde vända mig till Vadstena kommuns kommunikatör, jag borde avvakta, jag ska absolut inte fotografera i lokalerna.
Under tiden som min närvaro diskuteras försöker Sarkan Jameel Ekhtyarli förstå min hastigt ställda fråga. Vill du visa hur du bor? Han ler, svarar ja. Det är okej att fota också.
Jag vet inte riktigt varför sådant här hålls hemligt, varför det krånglas så mycket. Den familj jag hade nöjet att träffa hade inga klagomål.
Ett återkommande ord under mitt korta besök är "good". Bra. Allting är good, maten är good, stugan är good, vädret är good. Ingen kommun skulle skämmas över hur Vadstena bemöter människor i kris. Samtidigt så är det bara ett temporärt hushåll, ett sätt att överleva mellan gammalt och nytt. Knappast någon lyxresort som skulle reta upp lättprovocerade rasister.
Oavsett faktiskt skäl till att stänga ute omvärlden, så tjänar det bara ett egentligt syfte: att stänga inne de boende.