Det här kan absolut vara en sådan grej. Men nu har jag redan börjat att skriva.
Under 2013 var jag utbytesstudent i London. Jag pluggade på Kingston University och bodde hos en värdfamilj i en liten stadsdel som heter Surbiton. Eftersom utbytesperioden endast varade en termin, så ville jag ta vara på min tid så gott jag kunde. Därför gick jag på uttagningar till skolans fotbollslag, Kingston Cougars. Bland de 400 som deltog var jag en av de 16 som fick en plats i laget.
Så långt är allting en solskenshistoria. Men tro mig. Det blir mörkare.
För att inviga säsongen anordnades en ”nollning”. Klädkoden för de nya spelarna var givetvis ”lättklädd kvinna”. Jag snackade ihop mig med en lagkamrat och vi bestämde oss att gå all in. Vi snackar peruk, mascara, magtröja och strumpbyxor.
På grund av min blickfångande klädsel ville jag inte åka kollektivtrafik. Därför frågade jag min värdfamilj, medan de skrattade åt hur jag såg ut, om jag kunde få låna deras cykel. 40 minuter senare var jag framme på förfesten. Jag låste cykeln och gick in. Cirka två timmar senare var det dags att dra vidare. Jag gick ut för att hämta cykeln. Då drabbas jag av panik: Cykeln är borta. Jag springer runt som en galning och letar efter hojen, men den är som bortblåst. När jag sedan går tillbaka för att berätta för grabbarna i laget, så har de redan åkt iväg.
Där står jag. Ensam, sminkad och iförd tajta kvinnokläder en sen kväll i centrala London. Resan hem, på den fullsatta bussen, kan vara bland det jobbigaste jag varit med om.