Lavendelhavet är en plantering efter tunneln längs Platengatan. Jag vet hur den känns.
På kvällen granskar jag jättevallmons hårbevuxna knoppar hemma vid husgaveln. De är fortfarande alldeles tillslutna och sammanbitna och ger inget sken av att vilja öppna sig.
Men på morgonen har det ändå hänt. De tre knoppskalen ligger särade på marken och det orangeröda har vällt ut, ut över alla sina tidigare brädder. Kronkjolarna är ännu skrynkliga, men de håller på att stryka sig släta i vinddraget. Innandömet – med de många ståndarna och pistillen och märkena – är mörklila, pudrigt, hemlighetsfullt.
En gång fotograferade jag hela processen. Från att första fuktiga lilla kjolflik trängde ur en glipa på sitt hölje till att hela förlossningsproceduren var fullbordad.
En annan gång bröt jag faktiskt av en knopp och undersökte den med en skalpell. Som en obducent kände jag mig där jag först i ett snitt blottlade den gröna knoppens rosaskimrande innanväggar, för att sedan skära mig igenom det köttigt röda, för att komma åt att på djupet undersöka de lila lagren, det spröda och det kraftfulla och hur allt fick plats och var ordnat där inuti, hur var det hopvikt och sinnrikt sammanpressat.
Jag fick dåligt samvete efteråt. Det kändes som om jag hade förgripit mig på något. Vilket jag ju också hade. Jag gör inte om det.
Men en fascination för det som växer och det som lever andas helt klart i mig. Lev och låt leva, tänker jag.
Här om dan gick jag runt och letade lösa brädlappar och stenplattor och annat i trädgården som jag kunde vända på. Vilka världar av mångfärgade gråsuggor man kan se myllra därunder. Och en spindel med mönstrad bakkropp, kraftiga ben och mandibler som jag aldrig tidigare sett maken till. Jag jublade inombords.
Det här är mitt sätt att hålla mig uppdaterad om världen runt omkring mig. Andra må ha andra sätt och andra preferenser i tillvaron.