Det finns helt enkelt inte nog med energi i molnen, det krävs något som blåser liv i glöden. Så liten är rymden och så oerhört stor är världen.
Som nykläckt teknikstudent nådde mina armar hur långt som helst. Jag ville hitta, hitta, hitta nytt hela tiden. Civilingenjör kändes som en bra början och vipps for jag till universitetet i Linköping. Hela min uppväxt, alla mina drömmar och alla lättlästa faktaböcker om rymden skulle äntligen resultera i något bortom atmosfären. Trodde jag, i alla fall. Det visade sig snart att den vetenskap jag och många andra uppskattar skiljer sig markant från faktisk vetenskap. Bakom varje skimrande fenomen låg tusentals och åter tusentals rapporter fyllda av statistik. Bara den som läste igenom allting riktigt noga kunde ibland urskilja orden "stjärna" eller "solsystem". Ord jag trots allt var där för.
Och så började slutet på det projektet. Istället för matematik och naturvetenskap hamnade jag tillslut i journalistens mytomspunna värld. Och vilket värld! En oändlig tillgång till nyheter inom allt från astronomi till jordbruk och jag slipper statistiken. Här insåg jag att kärleken hade gjort mig blind. Varför saker hände var aldrig lika viktigt som att saker hände. Direkt interaktion, att få beskriva något som förundrar, låg mig närmare än fysiska processer. Plötsligt kändes världen sådär stor igen. Kanske klarar jag inte allt, men det gör ingenting. Mina ord räcker gott och väl, vartenda ett, från "hej" till
"hej då"