Visst, de flesta av oss har det förhoppningsvis helt okej, men att familjelivet är som ett enda långt fredagsmys köper jag inte, även om många jobbar hårt för att förmedla den bilden.
Det fanns en tid när hela familjen tog på sig finkläderna, kammade sig och gick till fotografen för att försöka få alla att le på samma gång. Sedan hängde den där bilden fint inramad på väggen, som en glassig annons för en – i varje fall i just detta ögonblick – städad och lycklig familj.
Vi kunde också bläddra i familjealbumet och visa våra gäster glädjefyllda fotografier från semestern och julen, samt en och annan fest. Det var ju i stort sett vid dessa tillfällen som kameran åkte fram och ibland kunde en rulle med 24 exponeringar täcka in en stor del av året.
I dag är det enklare att ”marknadsföra” den perfekta familjen. Om man kollar på Facebook så verkar (nästan) alla familjer ha det fantastiskt trevligt näst intill alltid. Och många missar inte ett tillfälle att berätta för världen om dessa stunder.
Något som jag tycker är märkligt är det språkbruk som etablerat sig på Facebook. Någon är på restaurang med sin” älskade man” eller sin ”underbara hustru”, några andra är stolta över att deras ”älskade son” tagit studenten.
Hur ofta säger man sådana saker i vardagen?
Jag skulle i alla fall bli förvånad om någon, kanske i fikarummet på jobbet, kläckte ur sig något i stil med:
”I helgen var jag på Liseberg tillsammans med min älskade fru och mina underbara barn.”
Inte bara jag hade nog trott att personen i fråga var ironisk.
Det är bara att hoppas att så inte är fallet på Facebook, annars har vi fått en helt ny typ av ironisk generation.