Om man var en inbiten facebookare så skulle man förmodligen fotografera sina fantastiska middagar och lägga ut dem på nätet. Jag har förstått att det är så folk gör. Men vad vet jag.
I vintras var jag i Shanghai. Där finns det många matställen att välja på. Särskilt hade jag siktat in mig på dumplings. Längtade efter att få sätta tänderna i sådana där små ångkokta knyten som man föga äter till vardags i Motala. Och gjorde det också. Köpte dem direkt på gatan, av dem som stod där vid sina vagnar och lät det osa och fräsa enligt alla konstens regler. Satt på nån bänk och åt med något slags snygg skyskrapa i fonden. Det skulle väl ha gjort sig bra på bild. Så himla läckert. Klick.
Tröttnade på dumplings. Gick in i nåt hål i väggen. Här var det hot pot som gällde. Fick en meny. Kunde välja på hundgryta eller soppa med helkokt sköldpadda bland annat. Det skulle väl ha varit något att bita i där hemma. Valde nåt som verkade mer mainstream. Men vem vet. Klick.
Gick på marknad i det som finns kvar av hutonger och gammal bebyggelse i den supermoderna metropolen. Där kom en kvinna cyklande med tio levande ankor och några höns hängande ner från styret. När någon ville köpa nackade hon på plats med en bräda på pakethållaren som slaktbänk, plockade fågeln och sköljde blod i en redan röd hink. Superfärskt. Klick.
Det rörde sig i en nätpåse på det sörjiga betonggolvet intill. Med hjälp av händer och tänder satt en kvinna och band ihop krabbor till mer lätthanterliga enheter. Såg ögon blicka ur nämnda påse. Det var stora paddor som låg där hopklämda huller om buller och sparkade lite. Klick.
Äckligt? Nej, det är inte alls det jag vill komma till.
Mat är aldrig äcklig. Det skulle nog merparten av jordens befolkning hålla med om.
Men man kan ju alltid tänka på hur man hushållar med jordens resurser, hur de är fördelade? Vad vi väljer att dela med oss av till andra, klick, och hur vi friserar och urskuldar, bortförklarar och tillrättalägger, våra tillkortakommanden?
Utskuren oxfilé på tallrik med guldkant. Klick.
Alla har inte råd att vara kräsmagade.