Jag vet inte riktigt när det började. Första gången jag kände mig rädd för döden. Jag vet inte heller när det gick från ett biologiskt måste till filosofiskt huvudbry.
Nu försöker jag blanda mig själv med ett relativt främmande koncept; att släppa taget, att känna sig rofylld, tom, enkel, konfliktlös. Bara acceptera saker som de är, för där ligger egentligen hela problemet med döden. Allting har ett slut men vi har tid kvar och den tiden förgiftas så enkelt. Det känns som en flod där strömmen leder mot ett vattenfall. Vi hamnar där, någon gång. Ändå klöser jag så efter någonting att greppa, ändå spänner jag varje muskel för att simma åt andra hållet. Resultatet blir detsamma, förutom att jag blir utmattad och trött. Egentligen definitionen av ett icke-problem. Precis som att somna på kvällen, gå till jobbet, skriva en text, så är döden ännu ett vattenfall att ta sig förbi.
Kanske är det en samhällssjukdom. Rädslan för att försvinna. Det känns oavsett som en dålig evolutionär mekanism, att ständigt leva med undermedveten ångest. Lika onödigt som ett kulturellt fundamentalt krig mot det oundvikliga. Alan Watts, en fantastisk föreläsare, använde ofta det latinska uttrycket "memento mori". Kom ihåg döden. Skjut inte upp det till morgondagen, lagra det inte längst bak i huvudet tills det är försent. Bara acceptera och flyt med. Han menade att först då får man tillgång till naturens största mirakel: avslappning. Först då slipper man ödsla energi på att simma mot strömmen.