Den varma kylan, korsningen mellan sommar och höst. När jag gick ut genom porten hade klockan med en kvart passerat sju på morgonen.
Temperaturen strax över 13 grader och samtidigt som jag för första gången på en månad behövde jacka visste jag att det några timmar senare skulle passa bättre med shorts. För mig var det tydligt vad det handlade om den här dagen – Skolstartsväder.
Luften så klar med solen enträget kämpande för att nå över taken. Det här vädret speglar mitt minne av höstterminens första veckor. Min försiktighet i bänken som för en stund försvann när jag inget annat hellre ville än att få svara på frökens fråga om vilken som är Sveriges tredje största sjö. Hur jag – i en skog av uppåtsträckta, vajande, bekräftelsejagande armar – önskade att min lärare skulle välja just mig. Mina klasskompisar hade samma mål och våra rumpor lämnade stolsitsen för att våra händer skulle nå ut, utanför massan av armar. Vi gjorde små ljud, pipljud i andningen, och viftade på händerna.
Sedan gick vi till gympasalen och bytte om för att kasta liten boll i det daggvåta gräset.
Inget funkar bättre för en minnesresa än vädret.
Höstfotbollsmatchvädret.
De gulnande löven som fyller offensiv tredjedel i en match där allt bara funkar. Planen har mjuknat efter den torra sommaren och jag får gott om tid att behandla bollen och mina djupledspassningar skär genom backlinjen och slutar på de hypersnabba yttermittfältarnas fötter.
Eller när vi om några månader förhoppningsvis får det där stabila vintervädret. Som jag minns det i slutet av februari 1994. Mamma och pappa satt i soffan, brorsan och jag med våra kompisar på golvet med tv-skärmen en armlängd bort. Det var osannolikt det som hände. Så fort det var klart gick vi ut. Snön hade packat sig perfekt på gatan och sandbilen hade ännu inte kommit för att förstöra våra liv. Snövallarna utgjorde helt optimala sarger att tacklas mot. Alla skulle vi lägga Foppa-straffar och göra Tommy Salo-räddningar. Det var Gatbandyväder.