Man vill verka lite mer erfaren än man. Vill inte att det ska märkas att man inte riktigt vet hur det ska vara. Man är rätt osäker på hur det egentligen går till. Man har ju hört talas om det. Rätt mycket. Särkilt om man kommer från Motala. Så gott som alla har gjort det. Och alla de har ett minne av första gången.
Jag hade skjutit på det, men så helt plötsligt så kändes det bara rätt. Det var dags.
Jag ville ju verka lite cool. Fast jag visste inte hur det skulle gå till. Hade ju läst om det och så, men det är ju verkligen inte samma sak. Lite orolig var jag för vädret eftersom det var utomhus.
Men så var det dags. Först var det lite trevande. Lite försiktigt. Bara för att hitta rätt plats fick jag sträcka på mig och verka mer erfaren än jag var. Lite spänt i början. Det skulle liksom mätas krafter. Där och då.
Sen när det kom igång så fattade jag ganska snabbt både samspelet och reglerna.
Pulsen och spänningen höjdes.
Vädret hade jag inte behövt oroa mig för. Det var bästa tänkbara. Solsken och en alldeles ljummen kväll.
Men att det skulle gå så hett till att jag fick grus i håret och sand mellan tänderna, det hade jag inte kunnat räkna ut.
Nu har jag alltså gjort det. Varit på mitt livs första speedwaymatch.
Första gången var i tisdags i förra veckan. Piraterna mot Dackarna.
Det var bättre än att läsa om det eller se på tv. Det var spännande och kalasväder.
På det hela taget måste det ses som en väldigt lyckad förstagång. På en tisdag utan tisdagsregn.