Mitt lilla satellithjärta cirkulerar i rymden. Min hjärna är en radio inställd på tusen kanaler.
Det finns ingenting så mänskligt som att leta. Vad det än handlar om, frihet, vänskap, pengar, mening. I vår genetiska kod står det någonstans bland alla inälvor och funktioner att vi aldrig får känna oss nöjda. Passion är en direkt konsekvens av sökandet. Passion är kärlek på rullskridskor, för kärlek rör sig ogärna. Kärlek är nöjd ändå. Jag hoppas att jag är passionerad. Ibland tror jag det. Nöjd är jag i alla fall sällan.
Just idag är jag äldre än jag någonsin varit, men det finns fortfarande ofattbart mycket kvar i världen. Största fiende är tiden. Denna konstanta påminnelse om att sökandet är begränsat. Denna tydlig hälsning från universums härskare att potential inte är lika viktigt som utförande. Så blir jag lite ängslig.
I vetenskapliga termer kallas det kanske för "the falling problem". Tänk dig att du kastas ut ur ett flygplan utan fallskärm. En fysiker kan räkna ut exakt när, hur och var du kommer landa. All statistik, alla siffror i världen kan läggas fram, men den bittra verkligheten är att marken närmar sig. Kanske kan en fallskärm byggas av kläder, eller måsfjädrar, men tiden räcker helt enkelt inte till. Det kommer dock inte hindra någon från att försöka. Människor försöker. Det är liksom så det råkar vara. Och alla letar efter något, jag också.