Möten man minns

En vacker höstfredag, gick jag efter arbetsdagen söderut ner till Odengatan vid Vasaparken för att som så många andra gör en fredagseftermiddag, inhandla ett par flaskor vin. Vädret var underbart och påsen i handen kändes lätt. Promenaden tillbaka var med andra ord ett rent nöje i det fina vädret. Eftersom jag kommer från Gävleborgs län höll jag mig till hemtrakterna och gick norrut på Hälsingegatan. Gamla fina putsade stenhus utmed gatan och jag är helt och hållet ensam på min promenad i ett strålande solsken. Då helt plötsligt brakar det till i en port till höger om mig och ur dörren vacklar en svartklädd figur och vi kolliderar. Det är nu händelsen blir till ett filmklipp. Ett klipp där tiden bromsas upp och varje sekund upplevs som flera långa minuter. Förmodligen en efterhandskonstruktion och en överladdning i hjärnans synapser. Den svartklädde vänder sig om och vi står bara några decimeter ifrån varandra. Han stirrar mig rakt i ögonen och fumlar med en cigarett. Jag konstaterar omedelbart vem han är: Christer Pettersson. Det går absolut inte att missta sig på den saken. Plötsligt känner jag tyngden av påsen, närheten till mannen, tanken – på att han dömts för dråp för en liknande incident 1974. En incident av liknande kollisionskaraktär. En slump. En skitsak. En bajonett på Kungsgatan. Blir det en bajonett på Hälsingegatan nu? Allt det där saktar ner tiden och vi stirrar på varandra en halv evighet. Inte ett ljud. Möjligtvis en grymtning från honom. Sedan, med cigaretten väl i käften, vacklar han tillbaka in i samma port han vacklade ut ur. Tiden börjar gå i normalfart. Solen skiner återigen och både påsen i handen och stegen känns lätta igen. Skallen känns däremot tommare än vanligt där jag promenerar. Förmodligen beroende på ett kändismöte jag kunde varit utan.