En av mina absolut bästa vänner, hade oväntat gått bort. Hon hade fått en blodpropp i hjärtat på en semesterresa och avlidit.
Hur får det vara så orättvist? Att medan mitt liv leker, tar hennes liv bara slut? De senaste dagarna har jag inte kunnat låta bli att känna ett dåligt samvete för att jag har det bra.
Min älskade vän jag minns första gången som vi träffades. Det var på Kattrumpan i Kalmar, det var 2009 och nollning. Vi ett gäng nervösa och blivande journalister hade samlats på grönområdet för att leka, dricka och socialisera. Och jag minns när vi hälsade första gången. Jag på grötig östgötska och du på bred skånska.
Jag minns när du den kvällen följde mig till tåget. Och från den dagen var vi sedan oskiljbara. Du, jag och de tre andra i det glada gänget High5.
Och jag minns våra två år i Kalmar med stor värme, kärlek och glädje.
Jag minns när ni hälsade på mig i Nybro för första gången och vi antog den stora utmaningen att laga tacos i min pyttelilla lägenhet på 19 kvadratmeter.
Minns våra underbara spelkvällar och härliga fredagsmys. Minns hur vi slet med skolarbeten, pluggade inför tentorna och hur vi nästan kräktes när vi väntade på att få skriva vår allra första tenta.
Jag minns våra roliga radiosändningar som vi genomförde med en sådan glädje och finess. Jag minns din varma skånska, ditt härliga skratt och din underbara energi.
Och jag tycker att det är förbannat orättvist att du är död.
Men jag vet också vad du skulle gjort om du var här, du skulle kramat om mig och sagt lev, Johanna lev, och gör precis som du vill.
Och min älskade vän jag lovar att jag ska leva. Både för dig och mig.
Jag vet att du hade knuffat till dig mig lite lätt och sagt att du var glad för min skull nu när en blir två och två blir tre eller kanske tre till och med blir fyra.
Älskade, underbara, varma och härliga Karolin, du kommer alltid ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta och saknaden är total.