Gnäll om mörka höstkvällar. Pust och stön för att det är jobbigt att kliva upp en tisdagsmorgon. Klagan över att mjölken är slut hemma i kylskåpet. Att det inte finns nåt att se på tv. Att postlådan fylls av reklambuntar. Att vi inte hinner med allt vi önskar, vilket egentligen beror på att vi är så pass lata att vi själva väljer soffan framför nånting annat.
Varför gnäller vi om småsaker när vi dagligen får höra om barn som förlorat sina familjer i krig, ebola eller annat skit som finns ute i världen?
Att vi ens har mage att gnälla om lite halsont, när folk kämpar mot cancer och bara har en enda önskan.
Att vi ens klagar på att det är kallt inomhus trots att det är 20 grader varmt, samtidigt som miljontals människor inte ens har tak över huvudet.
Att vi ens orkar beklaga oss över att vi inte har nåt att ta på oss, när det finns de människor som knappt äger ett enda klädesplagg.
Att vi ens svär över att vi måste gå några meter längre när närmaste parkeringsplats på Maxi är upptagen, samtidigt som många människors största önskan är att kunna gå.
Borde vi inte ha mer perspektiv på livet? Eller har vi det men rent av skiter i det?
Borde vi inte fråga oss själva om det verkligen är ett problem att bilen inte gick igenom besiktningen?
Borde vi inte bli mer tacksamma över det liv vi faktiskt lever?
Borde vi inte ta till vara på det vi har?
Borde vi inte leva medan vi kan?
Jag gnäller. Jag är precis som du. Jag suckar över tv-tablån, blir på dåligt humör när goudaosten är slut i butiken, och svär över folk som plötsligt ska göra en vänstersväng på 80-sträckan.
Jag gnäller fast att jag inte vill. Jag gnäller utan att tänka mig för. Jag gnäller och glömmer att ta till vara på det jag har. Jag gnäller och förtränger större problem. Jag gnäller på andra utan att inse att jag är precis som dem. Jag gnäller tills nåt riktigt hemskt inträffar.
Först då ångrar jag mig.