Jag läste psykologi på gymnasiet. Pavlovs hundar och regression är bland de få saker jag minns. Det sistnämnda uttrycket myntades av psykoanalytikern Sigmund Freud och innebär en återgång till ett tidigare utvecklingsstadium, ofta rätt primitivt. Ni vet, vuxen människa kommer tillbaka till föräldrahemmet och förvandlas till en riktig barnunge. Alternativt trotsig tonåring. Gamla roller väcks till liv över en storhelg och ett felvalt ord kan utlösa en familjekris med smällande dörrar och någon som står och gapar:
– Du bestämmer inte över mig! Jag är faktiskt vuxen nu!
Känns det igen? Inte? Nej, det är nog bara i min familj sådant händer.
Hur som helst.
Nyligen fick en bekant erfara en liknande metamorfos hemma hos sig.
Makens barndomskamrater kom på besök och tja, förvandlingen var ett faktum.
– Plötsligt var det jag och ett gäng tonårsgrabbar i huset. Det var bara acne och bakåtvända kepsar som saknades, berättade hon efteråt.
När min bekant somnade efter en lång arbetsdag var ölhävartävlingen i full gång. Lägg till skräniga röster, gapflabb och en elgitarr som tjöt som en plågad katt. Herrarna, som vanligtvis inte röker, bolmade cigg som om det inte fanns någon morgondag.
Det fanns det naturligtvis. På klassiskt ungdomsmanér, lite lagom illamående, var det uppstigning efter lunch.
Resten av dagen var det radiostyrda bilar i fokus. Det mekades och kördes full gas fram till kvällen. Då var det dags att kolla klipp på Youtube – på människor som kör radiobil.
– Vad gjorde du då? frågade jag.
– Jag höll mig undan. Pysslade i trädgården, åkte till en handelsträdgård, bakade paj, läste bok och lade mig tidigt, svarade min bekant.
Hon genomgick en spegelvänd regression, kan man säga. Till mormorsstadiet.