Det är inpräntat i själen. Stannar du kvar så blir du kvar. För alltid. Och det vill du ju inte. För då är du förlorad till småstadens Jante och inskränkthet. Du är feg och bekväm om du stannar kvar. Eller? Jag har aldrig riktigt ifrågasatt det där. Det är ju bara så det är. Ska man bli något måste man flytta. Helst långt, långt bort. Så det har jag gjort. Från den ena blåsga ön till den andra.
Egentligen vet jag inte om jag blivit något annat än ännu mer rastlös, men jag ångrar inte mina flyttar det allra minsta. Det är det bästa jag någonsin kunde ha gjort. Istället ångrar jag en annan sak, att jag sett ner på de som stannat här hemma. Förlåt mig. Det krävs mer mod för att stanna kvar. Att försöka ta sig vidare i livet omgiven av alla spöken från skoltiden. I en stad där alla tror sig veta vem man är.
Fast jag är ju som jag är. Jag blir så lätt uttråkad och det bästa jag vet är att vara på väg någonstans. Lyckokänslan kommer oftast just när jag reser. Kör bil, åker tåg eller flyger, det spelar ingen roll. För jag är på väg. En lång väg som snirklar sig mellan fjäll och över slätter, genom städer och skogar. Det är kontrasterna som gör livet intressant.
Just kontraster saknar jag nu, när jag varit hemma i Motala några månader. Jag vill jaga norrskenet mellan höga fjäll ena dagen för att den nästa dansa genom natten i någon storstad långt bort. Utan kontrasterna blir jag så galet uttråkad.
Det är precis som Annika Norlin skriver:
Till slut är det alltid så
Att något dör om man åker och något annat dör om man stannar kvar.