Nobelpriset delas ut till ALLA utom till mig. I år ska de mångla ut priset till någon Takaaki Kajita och Arthur C McDonald för att de kommit på att neutriner har massa. Vad ska det vara för upptäckt att få pris för!? Det där har jag kommit på för länge sedan. Nobelpriskommitén skulle bara veta vilken massa neutriner jag har i min snickarbod. En j-a massa om man nu ska vara noga. Överallt. I lådor, skåp och även i små burkar. Man får plats med en hel del eftersom de där neutrinerna är väldigt, väldigt små och därför mycket behändiga att förpacka.
Som en slags nyhet sägs även att dessa små partiklar kan byta skepnad och det är jag bland de första att skriva under på. Man vet liksom i huvudet att det ska ligga just DEN partikel man behöver någonstans och så börjar man leta men eftersom de skiftar identitet ideligen så går man bet.
Men annars har jag lite annat på G när det gäller fysikpriset. Rent teoretiskt har jag grunnat på möjligheten att överföra elektricitet på trådlös väg. Om nu Vetenskapsakademien råkar läsa det här så torde det vara nära nu, för mig, för ett pris nästa år då? Ett litet aber är att jag rent experimentellt inte nått ända fram till praktisk användning. Det närmaste jag kommit är att alla i ett hem med trådlös el måste bära gummidräkter för att isoleras ifrån starkströmmar i luften. Kanske något opraktiskt men jag jobbar på en lösning – läste ni det nu, så ni kan föreslå mig för fysikpriset 2016?
Så åter till årets neutriner. Det där namnet på dessa små, små saker är väl bara en omskrivning för skruvar och muttrar och brickor och grejer; sådant som man genom åren samlat på sig. Jodå, massa har de men man hittar ALDRIG den neutrin man för tillfället behöver – de byter ju identitet HELA tiden!